Start
Tillbaka

Brainstorming

Augusti 2006

Hej igen god vänner. Som vanligt ligger jag efter med att skriva några rader på Brainstorming, men sommaren har varit otroligt hektisk. Fast allt är ju relativt. Selma fick ju 5st valpar som nu flyttat till sina nya hem. Dock var det otroligt skönt med en sommarkull, eftersom det blev betydligt mindre sopsäckar med tidningspapper. Valparna var ofta ute från morgon till kväll. Nackdelen var väl alla hål i gräsmattan som vi fortfarande inte hunnit fylla igen. Sedan brukar jag varje år odla blomstertobak och fylla rabatter och krukor med dessa röda torktåliga blommor. Tyvärr är de inte lika tåliga om 5st valpar springer över dem och rycker och sliter i dem, så i två dagar hann jag njuta av de blommorna innan de bara var kompost kvar av dem, suck.  

I år bad vi min mamma att passa hundarna (inklusive valparna) i 5 dagar, så vi kunde komma iväg lite med husvagnen. Pepsi och Clever girl följde dock med oss för att underlätta lite för min mamma. Jag är ingen människa som gillar att resa och därför gick vår semester som vanligt till Torekov ca 10mil söderut, lagom avstånd för att kunna åka hem om man glömt något. Fast i år flöt faktiskt allt på och det var riktigt trevligt att två vuxna, tre barn och två hundar kura i vår Smålandia husvagn med förtält. Barnen var väl lite större, vi lite vanare att sätta upp förtältet och till och med vädret var på vår sida i år. Men konstigt nog är det katastrof semestrarna man minns bäst. 1:a på vår 10 i topplista för katastrofsemestrar ligger ändå sommaren –02 när vi campade på Solvikens camping utanför Smögen. På den tiden hade vi ingen husvagn utan hade tappert tagit med mina föräldrars gamla hustält som de hade 70-80 talet. Ja, just det ett sådant där brunt och orange med miljoner pinnar. Efter att i ca 1,5 timmar roat de närmaste grannarna med att försöka lista ut vilka pinnar som skulle sitta var hade vi till sist fått ihop allt. Morgonen därefter skulle min sambo och vår son gå och köpa frallor medans jag skulle duka fram till frukosten. Lilltjejen Felicia då ca 1,5år låg fortfarande och snarkade i innertältet. Just när jag skall lägga fram brödkniven som vi skulle skära frallorna med känner jag hur något killar till på benet. Till min förskräckelse (jag är hysteriskt rädd för insekter) ser jag att det är en hästmyra och i ren reflex slår jag snabbt till med handen. Det var bara otur att jag hade brödkniven i handen. Ni kan ju gissa vad som hände. Jag högg ett rejält jack i benet. Blodet sprutade men eftersom jag insåg att jag inte kunde lämna Felicia själv i tältet var det bara att sätta sig och vänta på att min sambo och son kom tillbaka med frallorna. Jag var nog aningen blek när de kom tillbaka. Jag klippte av tejpdelen på plåster och försökte tejpa ihop sårkanterna som var fint snittade, men glipade stort. Dock blödde det så mycket att det inte höll många minuter, så jag skickade in min sambo till apoteket i Kungshamn för att köpa kirurgtape medan jag väntade i bilen. Nu så tänkte vi och tejpade ihop med många stripes, väntade lite för att se om det höll och åkte sedan ut till bryggorna i Smögen. Men när jag gått en stund floppar såret upp igen och folk tittar på mitt glipande sår. Nu får vi åka tillbaka till Kungshamn och göra ett pinsamt besök på vårdcentralen där de under leende lappade ihop mitt ben, när de fick höra hur det gått till. De undrade hur det gick för myran om jag fick tag på den, men tyvärr blev jag så chockad i stridens hetta att myran troligen undkom.

 Nå, åter fit for fight tänkte jag att: jag ger inte upp, vi åker inte hem klart att vi skall tälta. Vid niotiden på kvällen drog världens oväder in över bohuskusten och campingen som låg i en liten ravin blev vattenfylld och vi kunde skåda tusentals blixtar på en kolsvart himmel. Att då sova/sitta under en väljordad stålram hade ju kunnat vara ohälsosamt i ett sådant blixtoväder så den natten fick vi snällt sova i bilen. När vi vaknade fick vi vada i ca 10cm högt vatten på campingen. Ännu med lite hopp om en positiv upplevelse på semestern sade jag att vi ju kunde lägga det våta tältet+ lite annat i sopsäckar och sedan åka till Nordens Ark på vägen hem så att vår son skulle få se lite djur och sådant i alla fall. Men på vägen dit upptäcker vi att ovädret spolat bort delar av vägar och väl framme på Nordens Ark får vi höra att djuren varit vettskrämda under natten, så det är nog ingen chans att de kunde öppna. Ja, så det var bara att köra hem igen med sitt dyblöta tält. Men som sagt så är det en semester jag aldrig glömmer (när det var katastrofvarning på Orust) och den kvällen då blixtovädret var och vi såg hur mysigt det såg ut att sitta inne i en stor torr husvagn, började en tanke spira om att en dag skall vi också ha en husvagn. Idag när vi har en husvagn kan jag inte förstå hur vi kunde åka på tältsemestrar, det är ju tusentals prylar som man bara måste ha med, tv(man kan ju koppla in sig på kabel-tv på de flesta campingar) , värmefläkt, micro, videoband, playstation, m.m. Hur kan man bara klara sig utan alla dessa prylar??? Nu har vi i alla fall gott om plats för plåster, stripes, mediciner m.m. Men ibland undrar man varför man tränger ihop sig på en så liten yta. Jag får väl säga som jag sa när jag var ca 4 år och mina föräldrar tog mig och min bror på tältsemester(tvåmannatält) i Norge. Vad gör vi här, vi har väl ett hus, det har vi väl????

 Nåväl i år var ju allt bara trevligt. Men min mamma hade nog fullt upp med 4vuxna JR och 5valpar. Hon är väldigt snäll mot våra hundar och de älskar henne eftersom hon ofta sticker till dem lite rester från vår julmiddag och liknande högtider. Vi brukar be henne att låta bli och säger snälla ge dem inget, annars får vi bara springa uppe i natt och släppa ut hundarna(vissa av dem blir dåliga av för fet kryddad mat, typ. Grillkött, fettranden på skinkan med lite potatismos och kokt rev till, m.m. Ja ni förstår) Men min mamma brukar säga typ: - Ja, men det är ju Julafton, lite gott måste de ju få och så brukar hundarna få sig ett skrovmål och det gör att hundarna formligen dyrkar min mamma. (Det finns ett utryck som säger att vägen till mannens hjärta går genom magen, men det är vägen till hundens hjärta som går genom magen, någon har blandat ihop de två husdjuren) Min mamma bor ju ibland i vårt gårdshus och skulle sova där så hundarna skulle ju vara ensamma på natten, men eftersom de är rumsrena(förutom valparna) trodde vi ju att det skulle funka bra. Men när min mamma öppnade dörren på morgonen hade tyvärr en av mina hundar varit dålig i magen under natten och satt sig på dörrmattan, två nätter i rad. Mamma hävdar bestämt att hon inte gett hundarna något extra gott under dessa dagar och kanske är det slumpen att någon av hundarna blev dålig i magen, men jag tror nog nu när min mamma sett resultatet av vad felaktig kost kan ställa till, gör att hon lyssnar lite mer på när vi ber henne att inte ge hundarna rester. Tyvärr är det nog inte så lätt att få min mamma som hundvakt igen. Hon tyckte att det var mycket jobb med alla dessa hundar. Ändå hade vi tagit med oss de mest krävande hundarna och barnen. Välkommen till min vardag, för vissa hade det varit tortyr att bo så här, men för mig är det mestadels spännande att få leva mitt i en hundflock och barnaskaran. Vissa dagar önskar man att man fick lite tid/ork över till att läsa en roman, rida, lösa lite korsord/suduko m.m. Men min hobby får jag ju verkligen leva ut, tack vare att min sambo är lika hundtokig som jag är (han var inte intresserad av hundar när vi träffades för ca 13år sedan, så det tog lite tid att hjärntvätta honom). Undrar vad svärmor och hennes man tyckte när de kom på besök ifrån Island nu i sommar. 6JR, 1dobermann och några nyfödda valpar. Hennes man är bonde och på Island håller inte många hundar till sällskap. För de flesta på Island är det en orimlig tanke att hunden skall bo inne i huset med familjen. Ja, ni förstår nog att det troligen kommer dröja innan svärmor kommer hit igen. Men hon var artig och höll god min i alla fall. Ja, det liv som passar en, passar kanske inte en annan. För mig som är så hemmakär hade det varit ett straff att få t.ex. åka på någon lyxkryssning i Karibien, medan andras högsta dröm är att vinna en sådan resa.  Men jag gillar ändå mitt liv som det är, vissa upptäcker världen, medan jag ”tillverkar” deras bästa vänner. På min väg träffar jag många underbara människor/valpköpare/hundmänniskor/hundar.

Ha det bra och ha tålamod tills nästa gång, jag skall försöka skriva 1gång /mån, men det blir inte alltid så.

Maj 

Nu går vi här i väntans tider. Selma är så tjock så magen nästan släpar i backen. Åh, vad nyfiken jag är på vad det månne bliva. Det är det som är tjusningen med att föda upp Jack Russell Terrier. Det kan bli olika färger och teckningar och ingen valp blir den andra lik, alla är unika. Selma har fått en liten graviditets/dräktighets- nojja. Från hon var i vecka 5, har hon varje kväll gått och slickat golvet i vår hall. Jag har inte hittat något direkt samband med yttre omständigheter, utan så fort det blir kväll börjar hon slicka lite här och lite där, sporadiskt. Inte på något sätt frenetiskt, utan hon går och lägger sig en stund, för att sedan gå upp och ta en slick på vårt inte alltför hårfria golv. Sedan går hon och lägger sig igen eller tigger lite mat eller annat som hundar brukar göra. Jag minns själv när jag var gravid (dräktig) att jag hade en lite pinsam nojja. Jag älskade att lukta på trä, kataloger (typ Ikea, Halens m.m.) och spolarvätska. När jag väntade mitt första barn Samuel hade vi i vårt kök fått en ny bänkskiva av trä som luktade så härligt nytt trä, att jag bara var tvungen att gå och sniffa i skåpen under. Om jag inte öppnat ett skåp på ett tag så var det ju än mer koncentrerad lukt så jag införde en liten rutin att låta ett skåp stå ett tag så att jag efter några timmar kunde gå och sniffa i mig denna underbara doft. Detta pågick även vissa kvällar/nätter då jag bara inte kunde sova om jag inte fick lukta lite i skåpen. Med barn nr. 2 Felicia hade jag en gammal sekretär som luktade lite gammalt instängt träigt, underbart, men tyvärr lite tråkigt att bara ha ett ställe som inte fick öppnas för ofta. Som tur var byggde vi till ett rum på övervåningen på slutet av min graviditet och jag fick ett helt färskt paneltak att gå och och sniffa på. Med tredje barnet Tilda hade jag kommit på att vissa kataloger luktade mumma när de var nya. När andra om kvällarna låg och läste kataloger och drömde om saker de inte ens visste att de behövde, låg jag och luktade på mina. Det var viktigt att inte ha öppnat en sida för länge för då luktade den inte så nytt längre. Sedan gick det åt väldigt mycket spolarvätska på bilen den vintern med. Men för alla er som tänker att det här kan inte vara nyttigt, så vill jag berätta att jag begränsade spolningen till en gång varje gång jag körde bil, och tillät mig bara läsa/lukta i katalogen 5minuter var kväll. Det är ju väldigt pinsamt att vara en rationell människa som nästan inte kan låta bli ett så här udda beteende, så jag är glad att det bara hängde ihop med graviditeten och att jag slipper dessa nojjor idag. Förresten vet jag att det finns de som har haft värre graviditetsnojjor än vad jag hade. Nu vill jag knyta ihop det här med att konstatera att stackars Selma skulle jag definitivt inte vilja byta med. Vill även trycka på att ni som läser på min hemsida får gå in och titta på Wiggos (Brain Jack’s Fridolf) hemsida och läsa hur vardagen kan te sig för en Jack Russellägare med lydnadsintresse. Och till Wiggo med matte och husse vill jag rikta ett stort Grattis till er första seger. Jag blir så stolt, fast det är ni som stått för allt jobb.

April  

Ja, god vänner, nu har jag äntligen fått tummen ur igen och har nu tid att skriva några rader. Jag förstår inte varför tiden aldrig räcker till. Varje vecka tänker jag att, nästa vecka har vi inte så mycket att göra, då skall jag hinna göra lite roliga saker som att leka mer med barnen, träna hundarna m.m. Men rätt som det är har vi fyllt upp kalendern igen och jag fortsätter att hoppas på ett lugnare tempo. Klart rörigt var här i början av april när vi hade en hane här för omplacering, Brain Jack’s Selma löpte och skulle paras med Toutchstone Jack-pot och Brain Jack’s Grynet kom hit i väntan på att hon skall börja löpa och för att jag ville ge henne ettårs-vaccineringen som hon inte fått av sin fodervärd. Så under några dagar hade vi helt plötsligt 8 hundar hemma. Och med en löptik och två hanar kan jag lova att vi hade fullt upp med att dela upp huset så att rätt hundar skulle kunna umgås med varann. Jack-pot och Selma fick ha köket som sitt eget kärleks-näste, medan de andra hundarna dagtid fick hålla till i hallen eller på övervåningen. För att Selma inte skulle smita ut till omplaceringshanen hade vi satt upp ett kompostgaller i dörröppningen till köket(vi har ingen köksdörr). Och för att Gynet och hanen inte skulle gå in på småflickornas rum(vi har en ”osynlig” gräns och tillåter inte att våra hundar går in på tjejernas rum eller in i Tv-rummet) satte vi upp ett kompostgaller i deras dörröppning med. Så nu satsar jag på att börja tävla i häcklöpning. Om ni visste hur många gånger jag fått saxa över dessa kompostgaller, suck. Men nu är ordningen återställd. Omplaceringshunden har fått ett eget nytt hem och Jack-pot har åkt hem till sin fodervärd. Grynet är dock fortfarande kvar hos oss men hon är så lätt och trevlig och har nu lärt sig våra gränser och regler och märks knappt. Men ett tag var det svårt att hålla koll på hur många hundar man släppt ut i trädgården och man fick räkna in dem för att vara säker på att man inte glömt någon ute. Det har liksom hänt förut att någon hund har glömts ute en stund innan man börjar undra vart den tagit vägen. En dag i vintras släppte jag ut Jack-pot(det var innan han flyttade till sin fodervärd) i trädgården som är instängslad, efter 5min när jag trodde att han var klar med sitt öppnade jag dörren och ropade, men ingen Jack-pot. Jag gick ut och kollade igenom trädgården, men ingen Jack-pot. Eftersom jag vet att Jack inte är som Samba som med lätthet hoppar över alla hinder(men hon stannar ändå innanför vårt staket) gick jag nu vis av erfarenhet och öppnade vår tvättstuga som ligger i vårt gårdshus. Där förvarar vi hundmaten och dragningen dit är stor hos våra hundar och Jack-pot som tänker med magen borde kunna ha smitit in där om min mamma gått in för att tvätta(min mamma bor i en lägenhet i vårt gårdshus). Men ingen Jack-pot i tvättstugan, så jag tänkte att nu har det otroliga hänt att Jack-pot som bara trippar på stigarna i skogen och inte hoppar över stockar och stenar som våra andra Jack Russell terriers gör, har nu helt plötsligt hoppat över ett staket på ca 80cm. Jag sprang in och hämtade min jacka och tänkte att nu får jag väl ut och leta på byn, fast Jack-pot aldrig visat några tendenser till att rymma, han var van vid att gå lös och var väldigt följsam. Men jag hann inte mer än öppna vår stora port innan jag förstod vad som hänt. Jack-pot stod direkt utanför porten och viftade glatt med svansen och hade förmodligen tyst stått och väntat där när jag ropat. Jag gick och frågade min mamma om hon öppnat porten och det visade sig att hon gått ut för att slänga sopar. Jack-pot hade då säkert smitit ut utan att hon hade sett det och kunde sedan inte komma in igen. Så ofta jag tjatat på vår pojk och hans kompisar att de måste vara noga med att kolla så ingen hund smiter ut och att de måste stänga porten riktigt. Men jag hade glömt tjata på min egen mamma. När man nu har så många hundar som vi har och en av dem till på köpet är en Dobermann, kan man ju tro att tjuvar borde hålla sig på avstånd. Men eftersom vår gamla Ford för några år sedan blev stulen (fast då hade vi bara en gammal blandis och Samba) satte vi upp en skylt framför bilarna(varning för hunden) för att informera tjuvarna om att det kunde innebära en risk att ta våra bilar. Nu tror jag att de skall akta sig mer för mig än för hundarna, för efter att bilen blev stulen vaknade jag så fort jag hörde minsta konstiga ljud ute. Då jag en morgon hörde en bildörr öppnas flög jag fram till fönstret och fick i mörkret syn på en man som stod vi vår bil. Jag ropade till Steine(min sambo) att han skulle ringa till polisen medan jag tänkte att jag springer ner och släpper ut Gosan(vår gamla blandras av retrivertyp) medan jag springer in och hämtar en kniv i köket, för att sedan springa ut och försöka ”skydda” vår bil. Men på väg ut ur sovrummet undrade jag över att Steine inte rusade upp och ringde polisen som jag förväntat mig, med det tonfall jag hojtat med borde han inte kunna sova. Då ser jag att hans sänghalva är tom och jag inser pinsamt att det är Steine som står ute vid vår bil, eftersom han skulle åka till jobbet. Jag skäms när jag tänker på hur min första tanke var att ta med en kniv ut för att ”skydda” vår bil. Vad skulle Steine tyckt om jag kommit  utrusande med en kökskniv i högsta hugg, när han höll på att lasta bilen för att åka till jobbet. Idag skrattar vi åt det, men jag fick mig även en allvarlig fundering över hur viktigt saker egentligen är. Är det värt att riskera sitt eget eller tjuvarnas liv för att skydda en gammal bil. Så den morgonen beslöt jag mig för att strunta i om jag hörde några konstiga ljud från vår uppfart. Och jag skall tala om att jag verkligen struntat i om det kan komma tjuvar eller ej. Så en kväll för någon vecka sedan när hundarna började skälla och verka upprörda sa jag bara till dem att vara tysta och var riktigt stolt över att jag inte gick och kollade om någon var i färd med att stjäla vår bil. Steine sa att han tyckte att han också hörde något konstigt, men han ville nog inte uppmuntra min ”vaktinstinkt” så han gick inte heller och kollade. Morgonen därpå upptäckte vi att någon/några brutit sönder rattlåset och tagit med någon liten del från tändningen (enligt reparatören kan de nu lättare stjäla Fordar med den lilla manicken och chansen att de försöker komma tillbaka och ”låna” min bil när de passar dem är större.  Så nu är jag tillbaka på ruta ett igen, jag lyssnar efter alla mystiska ljud och springer och tittar till bilarna så fort hundarna gruffar. Det bästa är nog att jag inte får ”tag” på några tjuvar, för jag har nog lite terrier i mig = jag fattar inte själv hur liten jag egentligen är och instinkten att ”döda bytet” är nog lite för stor. 

Februari/mars –06

 Hej igen gott folk!

Som vanligt har det varit svårt att få tiden att räcka till. Åter igen sjuka barn, lunginflammation hos båda småtjejerna, slå det om ni kan. Något jag reflekterat över är att det är mycket lättare att få tid till veterinären än till en läkare. Ringer man till veterinären och beskriver ett simpelt syndrom säger de att det kan vara allvarligt, det är bäst att ni kommer in på en gång. Som den gång när min första hund Lina hade småhaltat i två veckor till och från. Eftersom inte vila verkade göra susen, ringde jag veterinären och frågade vad jag skulle göra.

– Kom ner idag, så skall jag titta på det, sade veterinären. Sagt och gjort, jag åkte ner med Lina, veterinären böjde lite lätt på benet och sade till mig att gå lite så han fick se henne i rörelse.

-Ingen fara, med benet, låt henne bara vila i två veckor, sade veterinären och så fick jag betala 300kr för 3minuter av veterinärens tid. Surt tänkte jag att hon har ju redan vilat i två veckor och haltar fortfarande lite och att betala 300 kr för att få veta att hon skall vila två veckor till kändes inte som den behandling av hälta som jag väntat mig vid ett veterinärbesök. Men två veckor efter veterinärbesöket och sparsamt med motion, haltade inte längre Lina. Det jag lärde mig var att ha lite mer is i magen, när jag visste att inget uppenbart hänt mina hundar. Men så när jag skaffat min första Jack Russell Samba och hon var runt ett halvår, fick jag se att en spene såg onormalt stor ut. Jag ringde åter igen till min veterinär och förklarade hur det såg ut.

-Kom in idag så skall jag titta på det, sade veterinären. Väl på plats skrattar veterinären och förklarar att Samba bara är skendräktig och har fått lite mjölk i spenarna, eftersom hon hade mycket mjölk och det var på gränsen till mjölkstockning så fick hon lite penicillin utskrivet. Men jag förstod på veterinären att han nog trodde att det ändå skulle lösa sig självt. 300kr + ett gott skratt fick veterinären. Snacka om att jag kände mig dum. Visst hade mina tidigare tikar blivit skendräktiga och boat, men ingen hade fått så stora spenar och då Samba var så ung trodde jag inte att hennes kropp skulle reagera så starkt på hormonerna efter första löpet. Under årens lopp har Samba blivit lika skendräktig, med mycket mjölk i spenarna, men har inte fått mjölkstockning, trots att veterinärbesök och penicillinkur har uteblivit. Ofta har jag ringt veterinären med kort varsel och velat få en veterinärbesiktning, vaccination eller dylikt och jag får tid samma dag vare sig det behövs eller ej. Ringer jag däremot till läkarmottagningen och vill komma in med något av barnen för att det har över 40 graders feber sedan flera dagar tillbaka, hostar och är väldigt medtaget, så säger de bara att barn brukar ha hög feber vänta du någon dag till, så går det säkert över. När man till sist åker in till någon jourmottagning, eftersom man är så rädd för att ens sjuka barn inte äter och dricker, så får man ofta sitta där i tre till fem timmar innan man får komma in till en läkare. När man då väl får träffa en läkare säger de att det inte ser bra ut och att man får åka ner med en remiss till barnakuten i Halmstad (eftersom de inte har barnläkare på jour i Varberg). När man då säger att vi måste nog åka hem och äte lite och packa ner lite kläder, tycker de att det i så fall får gå snabbt. Väl nere på barnakuten får man också vänta innan man får träffa en läkare och ibland när man har sökt hjälp vid 16-tiden i Varberg är man inte färdig i Halmstad förrän långt in på natten vid 3-tiden om barnet inte läggs in så klart. Nu har man kanske ett väldigt trött sjukt barn att ta hand om istället. När man själv varit vaken flera nätter i rad för att mäta feber, medicinera och lindra hostan genom att ha barnets huvud i högläge, så förstår ni säkert att tanken slår en att i stället åka med barnen till veterinären. Där är man alltid välkommen, man behöver inte vänta länge i ett väntrum eftersom man får en precis tid och framförallt så kan man få medicin vare sig det behövs eller inte.  Det där sista var väl lite till att ta i förståss, men veterinären skriver ut de mediciner som behövs utan att man skall vänta och se. När Samba för några månader sedan tappade aptiten och bara ville äta det allra godaste, var jag varmt välkommen hos veterinären när jag ringde. Först trodde veterinären att det var en tand som var inflammerad och Samba fick penicillin och en tid till att dra ut den dåliga tanden. Men när den dagen sedan kom och Samba sövts ner tyckte veterinären inte att tanden såg så illa ut som han trott, men eftersom hon redan var nersövd passade de på att skrapa tandsten. Sedan tog de blodprov som visade att levern var dålig. Samba sattes på specialfoder och blev som tur var bättre. Veterinären uteslöt inflammation och såg ingen tumör eller skada, så troligen var det något olämpligt i det kadaver hon han mumsat på efter en spårning i skogen två dagar innan hon tappade aptiten.  Men det var ju trevligt att de passade på att skrapa Sambas tänder när hon var nersövd. Jag skulle vilja se en läkares min om jag frågade om de även kunde passa på att skrapa mina fötter, om jag sökte för en stukning av foten. Nä, jag hoppas inte att någon tar illa upp, de flesta man träffar inom vården är urgulliga och veterinären kan vanligtvis sin sak. Men ibland blir man lite putt, på det tröga systemet som gör att barn och gamla skall behöva vänta så länge innan de får vård. Hade hunden fått vänta lika länge med en lunginflammation hade man blivit anmäld för djurplågeri. Skillnaden är väl att man betalar all veterinärvård själv. Så ett råd till alla vid sjukdom/skada hos era två eller fyrbenta älsklingar: Sök hjälp och lita på er känsla för om det är akut eller ej, ta inte ett nej, utan stå på er. Bättre att söka en gång för mycket än en gång för lite.

Slutligen vill jag bara berätta att jag har varit på Jack Russell klubbens årsmöte. Där finns inte något som är värt att nämnas, mer än att jag hoppas att den nya styrelsen skall göra ett gott jobb och att jag hoppas att alla där kan dra åt samma håll. Vi medlemmar och de i styrelsen har ju alla något gemensamt och det är ju intresset för Jack Russell. Med ett gemensamt intresse för rasen och en ansvarsfull styrelse, bör klubben kunna vara lockande för alla medlemmar oavsett om man är intresserad av uppfödning, utställning, agility, lydnad, jakt m.m.  Låt det inte bli en klubb för inbördes beundran, utan där en klapp i ryggen ges istället för pajkastning åt olika håll. Jag vill varmt kunna rekommendera klubben för mina valpköpare och ser fram mot ett nytt år med nya tag. 

Januari 2006

Ja, då var det ett nytt år igen. Dagen innan nyårsafton flyttade Pinglan (yorkshireterriern) till ett nytt hem. Det är konstigt att en så liten hund kan sätta så stort avtryck i vår familj. Alla älskade denna lilla varelse (utom grannens schäfer förståss). Barnen och deras kompisar frågar efter henne och jag håller fortfarande upp dörren när de andra hundarna kommit in eftersom Pinglan alltid brukade vara sist in. Man tittar till en gång extra innan man kommer på att hon flyttat. Minns i dessa stunder en dag i somras när jag ropade på Pinglan för att hon skulle komma in ifrån trädgården och hon var försvunnen. Jag ropade och ropade, men ingen Pinglan. När jag tillsist gick ut och letade efter henne hittade jag henne i en rosenbuske. Hon hade fastnat med ”luggen” i taggarna. Inga ledsna miner, utan lika glad som vanligt, när jag lossat henne. Pälsen var ofta ett stort handikapp för henne. Då det var snö och hon busade med de andra hundarna, var hon som en stor isklump då det var dags för ingång. Men ni skall inte tro att det hindrade henne. Hon är verkligen en terrier, med det temperament och den vilja som följer med det. Så fast grannens schäfer hoppat över staketet och jagat henne, var Pinglan där någon dag senare för att tala om att detta var vårt revir och att Ronja nog gör bäst i att stanna på sin sida av staketet. Tyvärr gjorde denna brist på självbevarelsedrift att vi beslutade att Pinglan nog skulle få det bättre i ett annat hem. Det är klart att hade hon varit så stor som hon själv trodde (så där runt 50-60kg), så kanske vi hade varit mindre bekymrade, men när man väger runt 1,4kg bör man inte mucka med någon som väger ca 25 gånger mer än man själv. Jag skulle inte bråka med en människa som vägde 1400kg i alla fall (fram med miniräknaren det är lättare). Som tur är hittade vi ett hem som både verkar vara tryggt, fullt med kärlek och där det finns många knä för henne att ligga i. En stor kram skickar jag till Johanna med familj som skickar små rapporter om hur det går för Pinglan. Jag är övertygad om att ni kommer ta väl hand om henne. Så har vi varit på uställning i Göteborg med Ninja och Jack-Pot. Helt smärtfritt blev det dock inte, allt blev kaos här på morgonen och jag kom till ringen ca 4-5minuter innan Jack skulle gå in. Jag och Steine (min sambo) hade äntligen lyckats fixa barnvakt och var överlyckliga att få åka på ett så stort hundevenemang utan barnen. Vi hade hämtat ut lite extrapengar så vi kunde gå runt och shoppa av alla roliga hundsaker som finns att köpa (det finns jättemycket roliga hundprylar man inte ens vet att man behöver, men som man sedan har stor glädje av, tror jag) och hade packat allt som skulle med kvällen innan. Men vid sextiden på morgonen vaknar vår fyraåring och börjar kräkas. Jag som hatar att köra bil i storstäder (allt större än Varberg, och längre bort än Varberg med för den delen), fick smått panik. Jag insåg ju att jag skulle få göra detta själv (hur funkar förresten en parkeringsautomat?). Hur skulle jag kunna gå dit med två hundar? Steine skulle ju hålla den ena när jag gick med den andra. Vi fick börja rota fram transportboxen som valparna brukade ha att sova i när de var små. Kruxet var ju bara att vi då hade tagit bort frontgallret och lagt det någon annan stans. Som tur var hittade Steine det (min hjälte), men nu jag sen. Efter lite övertalning fick jag vår 10-åriga pojk att följa med för att hjälpa mig lite. Tack för hjälpen Samuel, det var gulligt. Jag förstår inte varför mina barn inte är hundtokiga, när jag var liten tjatade jag om att jag ville ha hund, men fick aldrig någon. Jag gick ut med andras hundar och fick en kanin varje gång jag tjatade om egen hund. Min 4-åring har tjatat om en kanin, men jag har sagt att den nog inte skulle trivas hos oss, med alla hundar. Men kanske det är bättre att hon får en kanin under sin uppväxt, så det inte slår slint som för mig. Se där mamma hur det gick när jag inte fick någon hund som jag kunde tröttna på. Nå, åter igen till utställningen. Tja det är inte så mycket att säga om den, varsin tvåa blev det. Och det betalade jag över sexhundra kronor för att få. Nej, faktum är att jag inte är så besviken, jag har fått se jättemånga fina Jack Russell Terriers, ingen nämnd, ingen glömd. Fortfarande varierar Jack russell terriern i utseende och många olika varianter ses även på utställningarna. Olika domare gillar olika hundar och typer, men ibland blir man lite förvånad när man läser kritikerna för en och samma hund. För någon domare är korset bra, medan en annan tycker det är mindre bra. Ena gången kan den ha ett fint huvud, andra gången inte. Man kan inte tro att det är samma hund de beskriver. Men jag vet ju uppfödare som väljer att ställa ut för domare som gillar deras typ av hundar, så det är nog inte hunden som ändrar sig från gång till annan. Oavsett hur det går i ringarna för de Jack Russells som tävlar brukar man känna igen den pillimariska blicken och det tuffa uttrycket hos de flesta. Det är denna charm som jag först föll för, hos Jack Russell. Men man ser ständigt Jack russell här och var som blivit ilskna (vilket inte skall tas för att den är tuff), så det är något jag tycker är tråkigt att se när jag är på utställning. Hoppas att den berörda i detta fallet får hjälp innan hunden tar över helt. Det går att förebygga det mesta sådant, men kan vara svårt att komma åt när det gått för långt. Så alla Jack russellägare som får problem, hör av er i tid till er uppfödare eller annan hundkunnig. Det är många gränser som testats innan det går så långt att er hund biter er, så det gäller att sätta stopp långt tidigare. Men förhoppningsvis går det bra för det flesta.

Tack för att ni läst mitt svammel och lycka till med era fyrfota vänner.

December 2005

Äntligen lite snö mellan trampdynorna. Hundarna blir lika tossiga som barnen när snön kommer. De idiot-springer av glädje och man kan verkligen se att de uppskattar omvandlingen. Troligen känner de alla lukter tydligare. Ninja, Pepsi och Pinglan löper alla nu och stackars Jack tycker att det är förfärligt att han inte får leka med dem. Men det jag befarade, att han skulle lyfta på benet inne, har uteblivit. Hittills har det gått bra. Andra hanhundar har kanske starkare drifter att lyfta på benet när de känner en löptiks doft, eller hur Kerstin på Tracker Jack’s kennel. Jag och Annika tackar för Everts varma, våta mottagande. Byxorna är nu tvättade. I övrigt en lugn trevlig hanhund. Hoppas på att se er ute i ringarna till våren. Samba har tyvärr fått dåliga levervärden och står på specialfoder. I bästa fall är orsaken ett dåligt kadaver hon hittade under en skogspromenad, i värsta fall vill jag inte ens veta. Nya prover skall tas om ca en månad om inte försämringar inträffar. Men hon är pigg och glad om än mager som en sticka. Hon fyllde nyligen 7 år och borde hänga med några år till. På en promenad för ett tag sedan träffade jag ju en 17 år gammal Jack Russell, så jag har ju sett fram mot många fler år med Samba. Clever Girl byter sina tänder just nu och är bara så jobbig som valpar kan vara, allt går att äta, leksaker, pinnar, fingrar m.m. Det skall bli skönt när hon tappat alla sina vassa mjölktänder. Hon är väldigt aktiv och har försökt att sätta både Jack och Selma på plats, men är väldigt följsam under våra promenader. Hon går än så länge fint i koppel och har varit med oss i staden och charmat folk. Så det skall nog bli hund av henne med, fast jag har fått något att bita i. Glöm nu inte av era fyrfota vänner i jul, ett extra ben uppskattas säkert.

Från oss alla - Till er alla - En riktigt God jul!

November 2005

Efter ett långt uppehåll får jag äntligen lite tid att skriva igen. Barnen och jag har varit sjuka med feber, hosta. Min fyraåring fick lunginflammation och fick ligga på sjukhus några dagar, så vi har haft fullt upp med att hålla allt flytande här hemma. Det krävs en hel del tid att hålla fem Jack Russell terrier och en Dobermann med vettig stimulans och motion. Pinglan vår yorkshireterrier kräver inte så mycket stimulans men desto mer pälsvård. En gång i veckan är det badning, borstning och föning som gäller. Dess emellan får hon sköljas av under magen om det varit vått ute. Jack Russllarna slipper lindrigare undan, en avtorkning med en handduk brukar räcka, om vi inte varit på stranden förståss. Det har ju varit en trevlig och varm höst, men ibland tar alla fästingar som kryper på hundarna udden av det trevliga med att gå i skogen. Upp till sex fästingar per hund kan man få plocka efter skogspromenaderna. Så några riktigt kalla frostnätter hade varmt mottagits här, så att vi slipper alla fästingar. 

Jag har precis läst klart Anatomidelen i uppfödarutbildningen. Tidigare kunde jag se om en hund var snygg och vilken som inte var det utan att kunna förklara så bra varför. Idag när jag ser en hund blir det att jag tittar på vinklar, rörelser, svansansättningar och dylikt. Det är nu svårt att se ”helheten hund” utan att vara kritisk över något. Dessutom har vi nog alla olika uppfattningar om vad som är snyggt? Tur att det inte är lika viktigt att ha ”rätt” vinklar och perfekta tänder för oss människor. Fast många ungdomar sätter nog hård press på sig själva för att uppnå ett perfekt yttre. Men en trevlig, glad, hund eller människa, är ju vacker oavsett de yttre bristerna. Det finns  ju hundratals olika hundraser alla med olika utseende och karaktär, och alla med lika många ägare som älskar sin speciella hund. Tänk om vi människor kunde älska varann på samma sätt som vi accepterar att hundar kan se väldigt olika ut. Då kanske rynkor, hudfärg, och midjemått skulle kunna få mindre betydelse och alla skulle kunna känna sig vackra och speciella. Hoppsan nu har jag visst lämnat temat hund och får nog sluta skriva innan jag tråkar ut er.

Ha det bra i höstmörkret och glöm inte reflexerna när ni går ut med era hundar.

September 2005

Valparna växer så att det knakar. Jag skall behålla den ena men det är så svårt att välja eftersom de är så fina båda två.

Jag vill gratulera Pepsi och Steine till  deras tredje första pris i Lydnadsklass 1 och nu kan Pepsi lägga till titeln LP1. Så nu borde det väl bli mer tid över till att träna Jack, Steine?

Onsdagarna har nu varit vigda åt ringträning för Jack och Pinglan. Men det kanske är matte som behöver mest träning. Ninja har haft fullt upp med att leka och uppfostra valparna. Matte har haft fullt upp med att torka upp pölar.

Valpar födda 2005-08-10

Ninja födde två tikvalpar den 10/8. Klockan halv två började Ninja flämta och bli orolig. Klockan 5.10 på morgonen föddes den första valpen, en stor strävhårig tik som var tan och vit. Tio minuter senare föddes nummer två som var en trefärgad tik, troligen släthårig. Den andra tiken föddes med moderkakan som en badring om huvudet. Det är första gången jag ser något sådant, men jag har hört uppfödarkollegor berätta om detta lustiga tillstånd. Men båda valparna var pigga, krya och åt med god aptit. Ninja klarade det mesta själv och hade ju en kort enkel förlossning. Lite skillnad från förra gången då det blev sju stycken. Hon hinner nu njuta lite mer av att vara mamma och ligger helst i bädden hos de små och ser lycklig ut.

Juli 2005

 Ja, så har det varit utställning i Tvååker. Runt 6000hundar var nog anmälda. Men ack så varmt. Förra året spöregnade det i timmar, med stora översvämningar som följd. I år var det stekande sol. Eftersom vi bor så nära utställningsområdet, lämnade vi bilen hemma. Det är ju bara skönt att gå tänkte vi. Men när det var dags att gå hem på Lördagen slängde sig Selma raklång flera gånger under hemfärden. Hon var nog väldigt nära värmeslag. Men efter några korta pauser i skuggan av de träd vi passerade, klarade hon sig hem på egna ben. På söndagen spolade vi av både Selma och Pepsi med kallvatten innan hemfärd, så då gick det lite bättre. Hur gick det för Selma då, kanske ni undrar? Jo, treor båda dagarna, blev resultatet. Så inga rosetter för henne denna gången.

 Grynet och hennes matte och lillmatte var här en vecka och passade våra hundar så vi kunde komma iväg med husvagnen. Pepsi och Jack fick följa med. Jack som nu fyllde fyra månader, började lyfta på benet vid alla träd vi gick förbi på campingen. Ett par gånger blev han utskälld av en stor Rottweiler som bodde några husvagnar bort. Men en dag bestämde han att nu får det vara nog. Så han reste ragg och skällde ut Rottisen så fort han fick syn på den. Tror ni rottisen blev rädd? Nä, inte ett dugg, utan bara fast övertygad om att Jack skulle vara bra att peta tänderna med. Jack är en liten dominant herre, som numer pinkar över mina tikars ”kissefläckar”. Men utöver rottisen tror han att alla skall älska honom. Tvåbenta som fyrfotade. Och vem kan motstå hans charm?

 Ninjas mage har växt och växt. Dock tror jag inte att det är så många valpar denna gången. Men det buffar på för fullt där inne och de kan komma vilken dag som helst nu. Hon är dock lika lugn som vanligt och har inte ens börjat bädda. Vad nyfiken jag är på att se vad det kan bli för valpar. Saltisgårdens Greve Vitguld som är pappa till valparna har ju hunnit gå och bli champion sedan sist. Ett stort grattis till Mayberry farm som äger den stiliga herren. Rapporter om när valparna fötts, hur många det blev, kön, färger och foto kommer att läggas ut på hemsidan på valpsidan. Välkomna att följa dem.

Juni 2005

Den andra och fjärde juni var jag och Ninja i Helsingborg och träffade Saltisgårdens Greve Vitguld. En lugn trevlig herre som ägs av kennel Mayberry Farm’s. Vi hoppas på fina valpar mellan honom och Ninja i början av augusti, men man vet ju aldrig om det tog sig. Det är lite av charmen med att ta valpar, man vet aldrig om det blir något, hur många de blir eller vilka färger, teckningar eller kön det blir. I den 6:e eller 7:e veckan börjar man ana att det är små valpar i magen och hoppas på att det inte är övergödning som orsakar den utspända buken. Vid 7-9 veckan kan man lägga händerna på magen på tiken och kanske känna små buffar. (Eller är det kanske bara magen som är orolig efter det kraftiga dräktighetsfodret) Ja, det är som när man var liten och väntade på Julafton, tiden går så otroligt sakta just nu.  

Jack har nu fått sin valpsjukespruta och nu när det gått två veckor sedan den, kan han få börja följa med oss till Varbergs Brukshundklubb. Steine och Pepsi skall tävla i lydnad 2/7 på Midnattsbocken i Varberg. Om vädret är fint skall Jack få följa med och heja på. Ronja grannens Schäferblandning har haft ett ont öga till Jack sedan han kom och försökte en dag slänga sig över staketet för att äta honom till lunch. Jack lärde sig då att krypa på rygg och inta en mer passande attityd gentemot de äldre hundarna. Jag och Steine har nu ”plockat” Ronja några gånger när hon gjort utfall mot Jack och hon verkar nu inse att han tillhör vår flock och att han inte bör ingå som tillsatts i hennes lunch. Ronja är en tuff tonåring som dock är väldigt intelligent och torde inse att den fettmängd som Jack innehåller just nu inte är bra för midjan. 

24/6 På midsommarafton var vi bjudna till Maja och Martin som numer äger Edvin (Selmas pappa). Edvin sprang raka vägen till vår bil och väntade ivrigt på att få följa med hem till oss. Han hade nog hoppats på lite kul med Ninja, men ack om han visste att hon träffat en annan. Vi tackar för en trevlig fest.

26/6 Vi träffade Ninjas valp Brain Jack’s Fridolf i slottsskogen i Göteborg. Han hade åkt tåg från Stockholm med husse och matte till Göteborg där de har släktingar. Ja, både hund och ägare har släkt där, eftersom Fridolfs matte är syster till Brain Jack’s Scooby-Doos husse (hoppas att jag förstått det rätt nu). Selma var med oss och fick träffa sin bror. Fridolf var lika vänlig och glad som Selma och de hade nog gärna velat springa lösa och leka med varann. Fridolf tränar ju mycket lydnad med husse och matte och skall nog så småningom även tävla. De verkar ha en jättefin kontakt med varann, så det är kul att någon vill visa att även en Jack Russell kan hävda sig i lydnad. (Jag skall försöka att övertala Steine att träna och tävla Jack i lydnad, eftersom Jack är extremt mutbar med hundmat. Men Steine har kanske fullt upp med Pepsi, så vi får se.) Kul att få träffa Fridolf, med husse och matte.

Maj 2005

En lördag i mitten av maj: Ninja skulle få det sista av Felicias glass och råkade glupskt svälja 12cm glasspinne hel. Den kommer nog ut av sig själv endera vägen, sa veterinären och vi väntade troget. Många små måltider och sparris för att få långa fibrer, men ingen pinne och inga symptom. Jag ringde veterinären på fredagen och sade att jag ville att de skulle röntga henne på måndagen om inte pinnen kommit ut under helgen. Men på fredag eftermiddag kräktes hon upp pinnen med lite burkmat jag gett henne fem minuter tidigare. Gissa om jag sov gott den natten. 

21/5 Var vi och hämtade vår nya hanvalp Toutchstones Jack-Pot som förhoppningsvis i framtiden blir vår nya avelshane. Ett stort tack till Svante Frisk med kennel Toutchstone som lät oss köpa denna lilla guldklimp. Jack som vi kallar honom för är kaxig, matglad och lättlärd (han gör vad som helst för en godbit). 

Utställningen i Stenungsund 050528 gick bra! Ninja fick 1:a i kvalitet, 3:a i kk, Ck, 3:a i Btkl. domarens omdöme lät: Nice type, nice bone, could have longer upper arm, exc topline, good tailset, nice coat, good hind – quarter, could move better in front.

 Selma ställde upp i valpklass i Stenungsund 050528. Lite ovan i sådan miljö, men verkade ändå tycka att det var kul. Hon blev 2:a och fick ett hederspris (Hp).

April 2005

I fredags (050429) var Lotta och hennes dotter Alex på besök med Grynet. Grynet var väldigt stor, vilket jag anat att hon skulle bli. Men ack så go och vänlig. Trots pressen att utsättas för alla mina hundar lät hon sig inte skrämmas. Hon verkar tycka att livet är kul och skrämdes inte ens av barnen som stundtals var mer påflugna än de andra hundarna. Tack Lotta och Alex för att ni tar väl hand om henne.

Tisdagen den 26. april  fick Samba genomgå en mindre ögonoperation eftersom hon studerat vårens frö för närgånget varpå ett fastnat i hennes öga.

Jag hade ju anmält Ninja till MH-test i April på Varbergs Brukhundklubb, men som jag befarat blev hon ”bortlottad”. När jag fick veta detta var det för sent att anmäla till Falkenberg. Sedan är det ju dags för löp i slutet av maj/början av juni, så nu är väl loppet kört innan sommaren.